Aldrig mer, sa bill

Jag minns att jag sagt det tusen gånger, minns också att jag tänkt det miljoner gånger.

Nu står jag här igen, i ett virrvarr av gips, elkablar, vattenrör och omonterade köksskåp.

Och vet ni vad, jag gillar det.

Alltså, jag hatar att inte bli klar. Det är det värsta jag vet. Väntan på elektriker och rörmokare och andra som utför sådant som jag inte får eller kan göra själv.

Men det jag gillar är när det blir så där bra som man i huvudet har tänkt sig.

Nu är det väl förvisso så att jag är den som blir skitig och försöker utforma det som någon annan tänkt ut men ändå.

Ja, ni fattar.

Jojomensan, sa bull.

Det jag kanske borde skrivit

Dömd till ett faderskap utanför.
Inte av domstol utav av en vuxen person med utbildning inom barnavården.
En människa som varje dag tar hand om andras barn. Som skall hjälpa dessa barns föräldrar i sin uppfostran och stödja dem.
Denna människa har anklagat mig för det näst värsta efter pedofili, åtminstone i min bok.

Det som förvånar mig i hela detta senaste kapitel i boken om mitt liv är avsaknaden av myndigheter som hjälper mig, alltså farsan.

Det var återigen tomma ord från en krullig fetsäck som sitter i sin stol och säger:
– jag tänker så här…
– och du ska veta att du alltid kan ringa oss om du behöver stöd eller har frågor…

När jag sedan ringde så var svaret.
Vi har lagt ner detta ärende, du får vända dig någon annanstans.

Det är frustrerande att som pappa inte träffa sina barn men det är fanimig än värre att vara misstrodd och dessutom inte få någon hjälp överhuvudtaget. Det är otroligt vad lite utrymme det finns för oss pappor att göra motstånd. Instanserna finns, deras uppgift är att hjälpa till. Alltså hjälpa alla inblandade. Men det fungerar inte så.

En god vän till mig sitter i samma situation som jag suttit i och det är som att se reprisen av en riktigt dålig film. Den stora skillnaden är att min vän gått ett steg till och anlitat advokat. Med andra ord det som jag valde bort. Tyvärr är det så att hittills har det inte hjälpt min vän överhuvudtaget.

Man kan ju tycka att det är upp till var och en att kämpa för sin sak. Men ska det verkligen vara så?

I mitt fall är det så att jag har upplevt både och. Det övergår mitt förstånd hur det kan skilja galaxer mellan dessa två separationer. Vad jag menar är att jag är samma person men motparten är en annan. Är det verkligen mig det är fel på då? Är det verkligen jag som förstört relationen eller är det någon annan?

Jag gjorde ett val som jag är oerhört glad för idag samtidigt som det nästintill krossat mig.
Man kommer till en punkt när man inser att man har två möjligheter.

Lägga sig ner och dö eller stå upp, sträcka på sig och meddela världen med hög röst att JAG ÄR BRA och vad alla andra tycker är helt ointressant.

Jag, en stolt farsa.

Kvinnan i mitt liv

Hon sover bredvid mig. Lugn och harmonisk.

Vi äter frukost ihop. Hon ser på mig med sina blå ögon, lite under lugg så där som de gör.

– Du Pappa, du vet att jag älskar dig va?

– Ja Grodan, det vet jag. Och jag älskar dig, nu och för alltid.

Hon ser på mig, rakt igenom mig när det inte är ok. Hennes lilla hand söker sig till min, hennes små kärleksförklaringar skjuter prick på mitt hjärta.

När annat är sådär så känns det ändå fantastiskt.

Början på slutet eller slutet på början

Det hänvisas till en dag som förväntas komma. Nästan som ett mantra. Det får mig att fundera på hur det egentligen ligger till.
Jag har inte en enda gång tänkt tanken.
Gap, skrik och hot.
Sedan samtal och meddelanden med önskan om vuxenhet.
Jag är där jag varit de senaste 13 månaderna, trots allt.
Frågan är var du är?!

Att försöka….

Jag gör vad jag kan.
Ni är många som hjälper mig. Att nämna någon blir inget bra ifall jag skulle glömma någon annan.
Hur som helst vet ni vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag verkligen känner mig ofantligt lyckligt lottad att ha sådana vänner som er.
I detta läge jag befinner mig så är varje ljuspunkt en otrolig lycka.
Som igår när jag fick spela lite golf med magiskt sällskap.
En annan är just nu, själv i soffan med Så ska det låta. Jag måste säga att Alexander Rybak ger mig en känsla av att det finns människor som bara är så genomgenuina.
Lusten är inte riktigt där. Varför kanske jag en dag orkar berätta men just nu kämpar jag mest för att inte förgås. Hoppas ni håller ut. I’ll be back. Lovar. Tack