Min kompis Emil är 3 år. Egentligen är det Emils pappa som är mina kompis, min allra bästa kompis faktiskt.
Men Emil och jag är också buddies. Han varvar hälsningsfraser som – Hej polarn, – Tjena Mange med – Tjenare mannen i bästa Ove Sundberg stil.
Snacksaligare unge får man leta efter. Jag gillar det. Särskilt när han rättar mitt ibland halvtaskiga språk.
Som igår när jag sa att han hade fräsiga pjuck och han raskt men vänligt meddelande att det heter snygga skor.
Underbart.
Eftersom jag hade något av en bemärkelsedag igår (inget märkvärdigare än en födelsedag, presenterna kan ni komma förbi med senare) så var givetvis min kompis Emil på besök. Pappa var också medbjuden så klart.
Där vid fikabordet dök det upp en brist som jag så här i efterhand inser att ganska många barn av idag faktiskt har och att det inte kan vara så jäkla lätt för dem att hålla ihop begreppen.
Till saken hör att Emil har en mamma och en pappa som lever ihop men Emil har syskon som har Emils pappa men annan mamma och även syskon som har samma mamma men inte pappa.
Nåväl, mitt i en tugga bulle frågar min kompis var ”tjejnamn, obs inte min sambos namn” är. Jag funderar vad han menar innan jag inser att namnet tillhör två av hans syskons mamma.
Vi försöker förklara hur det ligger till att jag är inte ihop med syrran och brorsans mamma utan att det är en annan kille som heter ”killnamn”. Det verkar gå in och vi ger oss på väsentligheterna i form av mördegskex istället.
Någon halvtimme senare kommer min sambo hem. Min kompis, som också är en ganska kvick kille, springer och möter upp i dörren. Tvärstannar och utbrister lite frågande.
- Vem är du?
Var på min sambo svarar vad hon heter och att hon faktiskt bor här.
Emil ser väldigt fundersam ut, vänder på klacken och muttrar: – Skumt.
Sambon ser också ut som en fågelholk innan hon fått storyn klar för sig.
Som sagt, när inte ens egna ungar har hundra klart för sig hur det ligger till så kan man ju tänka sig huvudbryet som dagisfröknar och andra har.
